Igår har jag varit på smärtskolan och det handlat om smärta och motion. Och det var ganska intressant, blev lite sugen på börja träna igen vilket man bör göra om man har lång varig smärta visar forskningen, som tex atros, diabetes och andra sjukdomar har också forskningen visat att smärtan blir lindrigare om man tränar än om man bara vilar. Men varför är det så jävla jobbigt att göra det då, jag menar inte att jag inte vill men redan nu jag har så ont i magen så jag tror att magen ska snittas upp med en kniv, och ju mer jag rör mig ju mer symtom från min sjukdom, och ju mer symtom jag har ju mer tid spenderar jag på toan och så är jag för slut, jag mår illa så jag spyr, ont i huvudet, smärtor i magen, sen när morgonen kommer och det är dax att kliva upp för barnen, så orkar jag inte, för jag har suttit på toa hela natten, så hur ska jag orka sätta på mig skorna och gå ut och jogga? Visst rör jag på mig mer nu än i somras men jag kallar inte det att träna, sen så har jag problem med att sätta mål som är rimliga, som tex att gå ut och gå i 15 min tre gånger i veckan för att öka med 5 min varje vecka tills jag är på en timme för sen börja jogga i 5 min och så vidare, för då börjar min hjärna tänka att om du gör det på halva tiden är du bättre, och duktigare. Fast det är ju för mig själv jag gör det och ingen annan än jag som ska eller inte ska dömma mig själv för vad andra tycker bryr jag mig inte om i denna fråga.