Att bilda familj med två st som har tre barn var är det inte lätt, det är inte lätt om man inte har likvärderingar

Ett år sen låg jag en hel månad på sjukhuset o vred mig av smärtor och av jävla ångest!! Då hade fallit i den bottenlösa hålet o hittade en botten men kunde inte ta mig ur hålet... Nu när jag tittar tillbaka ett år senare fattar jag inte hur jag ens tog mig ur sängen.. Det helvetet önskar jag inte ens min värsta fiende.

Hösten är så fin med alla färger o gå i skogen o plocka svamp är så fridfullt!!

Var på sjukhuset idag, på smärtmottagningen, o kom fram till att jag måste lära mig att säga nej o samt att lyssna på min kropp, som ex när jag möter nån bekant o vi står o snackar, min kropp börjar värkar o smärtan blir bara värre o värre så istället för ursäkta mig o gå vidare så står jag kvar för jag vill inte sårar någons känslor.

Det är så konstigt hur vi människor fungerar. Som nu när jag ligger i skilsmässa o han blev arg o tycker en massa saker om mig när jag inte gör som han vill o jag blir arg, när han gör samma saker som han förbjudit mig att göra. Vi blir så arga o ibland vill jag bara jävlas med han men så stannar jag upp o tänker, en gång i tiden har jag älskat denna människa. Borde jag inte bli glad, han har hittat nån som får stå ut med hans dåliga sidor o bra också iförsig.

O när jag försöker förklara för min snart så kallade ex make att vi skiljde oss för att sluta bråka så vem gynnan det att vi bråkar? Inte barnen o de har inte gjort dessa val, o de vill bara ha lugn ro.

Men det är svårt man vet ju vilka knappar att trycka när man blir arg för att göra den andra helt jävla galen men vad vinner man på det i det långa loppet??

Min lilla tös har börjat skolan så jag har inga dagisbarn (förskolebarn låter inte lika bra?) kvar. Det är helt sjuk vad tiden går, men jag blir inte äldre för det ;-)
Svara fortfarande 20 när folk fråga hur gammal jag är ;-) hahaha

Idag har jag mått si så där, jag tar fortfarande humira men nu en gång i veckan, det minskar mina symtom men gör såå jävla ont att få. O första dygnet är jobbigaste sen mår jag bättre, långt från bra men bättre då jag slipper ligga i sängen o önska att elände kunde ta slut.

Jag har börjat göra saker fast jag vet att jag får betala dyrt för det men min förhoppning är dock att jag ska kunna göra saker utan att gå betala för det men smärta o ännu mer smärta. Jag vet att jag alltid kommer ha mina bra o dåliga dagar, men målet är fler bra än dåliga!!!

O i morgon ser jag fram emot systerkväll o jag lånar ena sonen då de åker till sin pappa i morgon så ska han följa me o umgås med sin kusin!!

Att rehabilitera en sjukdom är har för mig att det är tre gånger så lång tid som sjukdomen har funnits. Så bryter jag ett ben är sju 6 mån så efter 18 är du fullt frisk o hel igen ;-) men nu börjar jag bli orolig, kommer jag hinna innan jag blir pensionär eller?? Hahaha