I våras, så fick jag en kraftig kramp, innan hade jag bara skakat men ändå kunnat stå och prata, men så kom dessa kramper, jag krampa så jag trilla ihop, jag är vid medvetande men jag kan inte prata, styra kroppen el nått annat så när dessa kramper kommer så gör jag mig väldig illa, har vid flera tillfällen, både då jag varit ensam el mina tjejer el släkten, som för förra vecka precis utan för bostaden så står hon framför mig och jag hinner bara säga hjälp så faller jag och dunkar mitt huvud på stenarna på marken, ont som faan. De kramperna jag har liknar ep anfall, fast nu e jag utredd och det är inte ep utan smärt kramper. Men det jobbigaste är att de kommer utan förvarning.
Helgen som var ramla jag in elementet i badrummet, och då min äldsta son hade en kompis sovande här så då ville inte jag gå på toa utan låsa, så jag låste, och jag föll rak in i elementet, slog i min näsa och det sprutade blod, och innan familjen fatta vad det var som lät, då jag låg på golvet och duka i väggen, och när maken fick upp dörren, så stod min ena son där, och när jag såg min son ögon, hur rädd han var, det var blod överallt, på väggar, golv toastolen, hela jag, i håret, på kroppen, överallt, så var maken första uppgift var att stoppa blödningen sen få upp mig till sängen, och under tiden tog L blött papper och börja tvätta mitt hår, så såg jag tårarna i ögonen, detta är hjärtskärande så jag tog beslutet att operera mig, hur rädd jag än är inför det så måste jag försöka få ett slut på skakningarna, nu vet jag att op inte är 100% säkert att bli 100% frisk men lite bättre kanske och då är det värt det.