Jag har försökt göra mitt liv lite roligare så när jag haft ork och lust, när jag har lyckas hålla mig vaken, alltså korta stunder har jag tagit fram min pysselbricka där allt det som jag för tillfället arbetar på, min stora dröm, även om jag vet att detta är långt borta, är att kunna ha en visning med min smycken för mina nära och kära, detta hoppas jag att jag kommer göra vid sidan av mitt ARB en dag då jag har börjat jobba igen, jag tror på att man måste drömma för att överleva när livet ser ut som mitt gör annars skulle jag gå under. jag har börjat skapa lite höst smycken, och även ett par "rosa" smycken, som inom ett par veckor kommer upp på bloggen. Men ni ska få lite smakprover

Ibland blir jag så arg så mitt blod kokar. Pratade med min smärt dr och all min rädsla bara välde ut, och hon är en helt underbar människa och ännu bättre som dr. De andra dr som vårdat mig har knappt skrivit nått i min journal så nu när vi skulle gå igenom den, gick det inte, så hon ska jaga rätt på de dr som vårat mig, de har inte brytt sin, jag är en jobbig och komplicerad patient.
Men jag har även 2 personer som jag är glad över för de bryr sig verkligen min kontakt person jobbar på samma avd på smärt det är också en helt underbart person som håller mig ovan vatten ytan när jag bara känner för att släppa taget och flyta iväg, hon har stöttat mig genom en av mitt livs värsta kriser samt den längsta och djupaste Depression, det är så sjukt hjärtskärande att se sin familj i en kris som vår familj genomgår just nu.
Jag visste att ångest är en kraftig mekanism för vår kropp att sända signaler, men det jag har genom gått måste jag säga att jag önskar inte ens min värsta fiende en riktig ångest attack, när kroppen bara skakar och du tror att du ska kvävas och du känner hur du börjar tappa känsel i händerna och kroppen gör inte som hjärnan säger, och sen när stickningarna i ansiktet kommer och du skakar så mycket så du inte kan kontrollera nått och du kan inte andas och du kippar efter andan och tillslut känner du hur du håller på dö och du tänker på dina barn och allt du ville säga till de, och du aldrig kommer få en puss och höra: jag älskar dig mamma!!! Och du kommer missa dina barns uppväxt, ångesten ökar och du får ett kraftigt tryck över bröstet och du får vid detta laget ingen luft och allt blir suddigt och du däckar. Detta är min upplevelse av panikångest, och jag ville bara berätta hur jag kände när jag trodde jag skulle dö på mitt köksgolv. Så kan en dag imitt liv se ut, kul va?