I våras, så fick jag en kraftig kramp, innan hade jag bara skakat men ändå kunnat stå och prata, men så kom dessa kramper, jag krampa så jag trilla ihop, jag är vid medvetande men jag kan inte prata, styra kroppen el nått annat så när dessa kramper kommer så gör jag mig väldig illa, har vid flera tillfällen, både då jag varit ensam el mina tjejer el släkten, som för förra vecka precis utan för bostaden så står hon framför mig och jag hinner bara säga hjälp så faller jag och dunkar mitt huvud på stenarna på marken, ont som faan. De kramperna jag har liknar ep anfall, fast nu e jag utredd och det är inte ep utan smärt kramper. Men det jobbigaste är att de kommer utan förvarning.
Helgen som var ramla jag in elementet i badrummet, och då min äldsta son hade en kompis sovande här så då ville inte jag gå på toa utan låsa, så jag låste, och jag föll rak in i elementet, slog i min näsa och det sprutade blod, och innan familjen fatta vad det var som lät, då jag låg på golvet och duka i väggen, och när maken fick upp dörren, så stod min ena son där, och när jag såg min son ögon, hur rädd han var, det var blod överallt, på väggar, golv toastolen, hela jag, i håret, på kroppen, överallt, så var maken första uppgift var att stoppa blödningen sen få upp mig till sängen, och under tiden tog L blött papper och börja tvätta mitt hår, så såg jag tårarna i ögonen, detta är hjärtskärande så jag tog beslutet att operera mig, hur rädd jag än är inför det så måste jag försöka få ett slut på skakningarna, nu vet jag att op inte är 100% säkert att bli 100% frisk men lite bättre kanske och då är det värt det.

Ångest inför besöket hos kirurgen.
Skit rädd inför att de ska söva mig, sist trodde jag armen skulle ramla av smärtan var fruktansvärd så när de ska söva mig så får de använda gas denna gång.
Är också orolig för vårdtiden, har inte lust med att ligga på sjukan förlägne.
Nästa vecka blir 3 besök till stora staden och sjukhuset, ett kirurgen och två till hud, de ska lapptesta mig, vilket innebär att de sätter lappar med olika ämnen ifrån olika förband på ryggen för att kolla om jag är allergisk emot något, som plåster, mina stomipåsar, förband till sår, så på mån får jag de och på tors ska jag tillbaka för avläsning nr 1 sen mån därpå nr2, en hel del springande där :-( min kropp orkar inte så många vändor.

Hoppas jag slipper ont i magen hela helgen utan kan slappna av och tänka på något annat

Idag så fick jag ett positivt samtal från kommunen!! De ska utreda mitt hjälp behov och de föreslog något som jag bad om i början men då vägrade de, MEN jag vågar inte ropa hej innan jag gått över bron. Håll tummarna för mig ang det!!!

Jag har tagit beslutet tillsammans med min dr att operera mig, så jag är väldigt nervös ang det, sist de sövde mig trodde jag min arm skulle gå av så jag skrek när de sövde mig och då är det så man vaknar och det är jobbigt.

Men nu kom brevet från kirurgen och jag känner mig så nervös men även så hoppas jag att det kommer leda till något gott.

Ibland undrar jag hur mycket en människa, dennas familj ska behöva gå igenom? Jag trodde naivt att vi här i Sverige har ett bra skyddsnät för våra svaga, de sjuka och de ensamma, men ikke, följer du inte mallen har man inget att hämta.
Och som i mitt fall är jag sjuk och jag har bara blivit sämre och sämre under de åren men jag måste ändå orkar bråka med olika myndigheter och då krävs det att man är frisk och orkar det, det är helt sjukt!! Och jag hatar alla de som har gjort det så som det är i dag. Fast så är det väl oftast i alla olika situationer att det är de ärliga och snälla som får mest problem medan den som ljuger och dum som kommer undan med det mesta.