När min son var 5 månader blev jag var gravid med min andra son insjuknade jag, fast jag hade många många gånger åkt in till akuten och min hus läkare med magsmärtor och diarré och blod i avföringen men de hittade aldrig nått förrän jag insjuknade.Men till början så var allas ( dr, barnmorskor, sjuksköterskor) attityd att jag bara var gravid så när jag spydde upp allt jag fick i mig och hade diarré med blod samt rasade i vikt så tyckte min barnmorska att jag kanske skulle åka in och vätska upp mig men knäpp som jag var hade jag inte tid för jag hade ju min son på 6 mån att ta hand om. Men min make ville inte lämna mig ensam med min son för jag svimmade titt som tätt. Så en av min bästa vänner J var med mig, hon jobbade på akuten så tillslut satte hon ner foten och tvingade mig till sjukhuset. Så väl inne så svimma jag i väntrummet och jag blev inlagd. Jag fick dropp för vätska upp mig sen angående diarrén med blodet så skicka man mig till en dr och han titta upp i rektum och sa: ja du är lite inflammerad så du får lite storpiller ta det så blir det bra, det är ju bara för du är gravid. Och det är därför du kräks också. I 11 dagar låg jag inne, sen blev jag hemskickad men inskriven på spec mödravården, 4 dagar senare. Och under de 4 dagar låg jag hemma i min säng och sov och i vaket tillstånd spydde jag nonstop. När jag klev in på spec mödravården så såg jag en sjuksköterska som tittade på mig sen vände sig om och sprang och hämtade en säng, men min reaktion var, jag behöver ingen säng. Jo det gör du, för du ska bli inlagd. Nä jag är bara här för ett återbesök. Men jag säger att du blir inlagd. Men du är ju bara en syrra det bestämmer inte du.Men jag behöver bara titta på dig så vet jag vad dr kommer säga.Och mycket riktigt blev jag inlagd och de tog prover på mig och alla värden var körda i marken, som hb låg på 70 och dr undrade hur jag kunde stå på benen, sen fick jag två påsar blod för att få upp mina värden. Och äntligen fick jag en dr som såg att jag var sjuk för att vara gravid är ingen sjukdom utan han såg sjukdomen bakom. Så han skickade mig till en koloskopi, då man går upp i hela tjocktarmen med en slang och tittar och då upptäckte man att hela tjocktarmen var inflammerad så då blev jag flyttad från spec mödravården till en kirurgavd och  tre dr kom in till mig när min make( fast vi var inte gifta då) och min lillebror var hos mig och berättade deras plan, att de ska börja med att medicinera med cortison och hjälper inte det måste man tyvärr operera bort tjocktarmen så jag får en stomi och detta samtalet skedde på en torsdag och man skulle medicinera över helgen för sen utvärdera på mån. Och jag var så sjuk vid det här laget att jag orkade inte ens bli ledsen över risken att jag skulle få stomi, påse på magen. Jag visst vad det var för jag är undersköterska. Natten mellan fre och lör vaknade jag tidigt vid 5 tiden så när natten gick sin rond vid 6 så sa jag att hade lite molande värk i magen inte så farligt men ville ändå berätta de. Syrran sa att han skulle informerar dagpersonalen, strax efter 7 kommer en av doktorerna som hade varit hos mig på torsdagen in till mig och berättar att jag ska röntga mig fast jag är gravid och jag sa okej, de ville vara säkra att tarmen inte hade spruckit. En halv timme senare kom hon in igen och berättar att planen var ändrad. Man skulle operera mig nu för man ville inte chansa. Då var kl runt 8 halv 9 så jag fick smått panik, min rädsla för att dö kom och jag ville att alla mina nära och kära skulle komma in innan jag skulle åka in ner på operation. Speciellt min make och J så jag ringde min make som då hade lämnat J hos farmor och var nästan framme på sjukhuset så jag fick ringa farmor och de fick åka in med J och bråttom hade de också. Sen ringde jag mamma som ordnade att the family också kom in. När jag pratade med mamma så var hon helt lugn och lät så sansad och hon försäkrade mig om att allt skulle gå så bra. ( det här har min lillebror berättat i efterhand, att mamma hade gått in i hans rum och dragit av han täcket och ruskat liv i han och beordra han att klä sig fort som fan för de måste åka in till sjukhuset NU, så min lillebror trodde jag hade dött för mamma var helt i upplösningstillstånd, men när hon klev in i mitt rum var hon helt lugn igen) och personalen ville köra ner mig till operation men jag vägrade innan J hade kommit för jag måste få pussa min son hej då och att säga att mamma älskar han , innan jag kördes ner för tänk om jag dör när de opererar mig. Farmor och farfar kom halvt springande genom korridoren med J när personalen stod och stampade, jag fick pussa han sen var det dax. Jag kommer ihåg att jag började gråta innan jag rulla in på operationssalen som var en vit sal sen är allt svart.... Tills jag vaknade igen och var stomiopererad men den berättelsen kommer en annan dag.

 

Annika

26 februari 2011 08:52

Men gud lilla gumman vad du fått gått igenom, tåranrna rullade för min kind.....
Förstår bättre din ställning till läkare.
// dubbelkram från Annika

 

Christy

8 mars 2011 11:19

Vilken stark tjej du är! Blir rörd av din berättelse.. Och här har jag klagat för att jag haft diarre i 8 månader.. Kram på dig

http://christys.bloggplatsen.se

mammas-lilja

8 mars 2011 23:02

Hej fast ha diarré är inte roligt det heller och inte veta varför man har det är absolut inte roligt hoppas du blir bättre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Att bilda familj med två st som har tre barn var är det inte lätt, det är inte lätt om man inte har likvärderingar ...

Ett år sen låg jag en hel månad på sjukhuset o vred mig av smärtor och av jävla ångest!! Då hade fallit i den bottenlösa hålet o hittade en botten men kunde inte ta mig ur hålet... Nu när jag tittar tillbaka ett år senare fattar jag inte hur jag ens ...

Hösten är så fin med alla färger o gå i skogen o plocka svamp är så fridfullt!! ...

Var på sjukhuset idag, på smärtmottagningen, o kom fram till att jag måste lära mig att säga nej o samt att lyssna på min kropp, som ex när jag möter nån bekant o vi står o snackar, min kropp börjar värkar o smärtan blir bara värre o värre så iställe...

Det är så konstigt hur vi människor fungerar. Som nu när jag ligger i skilsmässa o han blev arg o tycker en massa saker om mig när jag inte gör som han vill o jag blir arg, när han gör samma saker som han förbjudit mig att göra. Vi blir så arga o ibl...