B är hemma är sjuk så maken tar hand om tösen, men S skulle komma idag så vi klädde på oss och åkte upp till mina svärföräldrar och vi skulle plocka lite påskris i solskenet. Och det var så skönt att komma ut i solen!! Mindre roligt var det att mina svärföräldrar var sjuka (som de flesta andra ) men S, B och jag gick och hälsa på gudmor och O som sött låg och sov i vagnen, och gudmor höll på med sin häst så vi hälsa på hästarna sen gick vi i leran ner till kossorna och B matade de med lite hö innan vi lämna leråkern för att plocka påskriset innan vi åkte hemåt, den promenaden på den ojämna underlaget gjorde att smärtorna kom väldigt fort då jag spände mig när jag gick, vi gjorde ett snabbt besök på Ica innan jag ville rasa i säng men B tyckte vi skulle pynta riset innan jag la mig, vilket var en bra idé annars hade det inte gjorts idag. Se vad fint det blev med påskriset!!!!

Arg? Ja visst är jag det, men är det bästa för mig och min fam? Nä!! Jag måste bryta mitt mönster, men det är sjukt svårt att se det positiva i saker som sker än det negativa. Jag är dock lyckligt lottad att jag har A på sjukan samt min hemtjänst, jag har valt ett privat företag som har köpt rätten i kommunen att driva hemtjänst och personlig assistans, och jag valde det företaget som bara har anhöriga anställda, S är dock inte min anhörig, utan en f.d Kollega till mig, så vi känner varandra hyfsat, och det är bra, då är det lättare för henne att hålla mig på banan när jag får mina "toppen" idéer, men jag känner henne och vi får kontinuitet för familjens, speciellt barnens trygghet för nya människor i vårt hem, även mycket hjälpsamt för min mindre dotter, även om S är här för mig, och hjälpa mig upp på fötter igen är det skönt att de runt omkring mig vet vem S är, om olyckan är framme. Jag är oerhört glad för henne, även om jag önskar att kommunen kunde förstå "min" sjukdom och inte stirra sig blint på UC, jag har fått följd sjukdomar och andra sjukdoms tillstånd pga av UC som inte är så vanligt, och det är de som gör mitt liv svårt att leva, UC har jag levt med sen i tonåren även om jag inte fick diagnosen förrän när jag var 20. Jag önskar bara att nån kunde se helhets bilden på min sjukdoms historia och mina behov och mina behov som mamma till mina barn, och inte bara sin del och de låter mig falla mellan stolarna på de olika myndigheterna, jag har försökt på alla sätt jag bara kan för att få hjälp även de sätt som jag tänkte att de var uteslutet i början för jag upplevde det som generande men även de myndigheterna har sagt nej som de flesta myndigheter/kommun avd jag pratat me, och därför måste jag vara glad för det lilla hjälp jag fått och nu håller vi tummarna då mitt fall är i förvaltningsrätten i väntan på dom att jag får rätt till mer tid av hemtjänsten.