Förra veckan så besluta alltså smärteamet att sätta ut min smärtlindring, och detta är något jag vill men ändå inte, då jag inte vill ha ont, men så vill jag inte krampa heller, och så länge jag krampar så vill inte kirurgen operera mig och då kan jag inte bli bättre, helt bra finns det inga garantier för. Så det var bara att säga okej då gör vi detta. Och hur? Jo fick en cvk som det finns en bild på tidigare och de satte in en annan smärtlindring intravenös som hjälper mig hålla smärtan i schakt.
Mån togs beslutet att avgifta, tis cvk, ons blev insatt på smärtlindrande läkemedel då mådde jag toppen!!! Men var trött och sov en del hel, förra vecka var det massa människor här och hälsa på också som gjorde att tiden fördrevs. Men så kom tors och smärt dr säger att de ska halvera dosen helt över hela dygnet, och jag tänkte okej det kommer inte bli så farligt men oj oj oj vad jag lurade mig själv. Det är nog det värsta jag gjort, på länge, förutom fredagen hemma innan ambulansen kom och barnen, svärföräldrarna och min assistent H fick se mig kämpa för att inte tappa medvetandet, i efter hand vet jag att det inte var farligt men då trodde jag att jag skulle dö.

Jag är pigg fast så trött svårt att förklara, börjar känna mig klar i huvudet, och det är en läskig känsla att ha. Att veta att alla beslut jag tagit är inte egentligen jag som har tagit utan metadonet, även om det är jag. Jag måste stå för allt som hänt och nu är det min uppgift att reda ut allt.